Blandad kompott

Jag sov hyfsat inatt. Vaknade efter tre timmars sömn och mådde inte bra. Svårt att andas. Paniken kryper upp i magen och river i halsen. 

En fruktansvärd känsla. 

Jag har alltid haft problem med att yttra mina känslor inför andra. Om känslorna inte varit positiva vill säga. Men negativa känslor. Jättesvårt. 

Men nu inser jag att jag talar öppet om min stress till alla jag känner. 

Stress är en osynlig sjukdom. Det syns inte på kroppen att man lider av stress. 

Jag har lidit av stress i massor med år, utan att själv vara medveten om det. 

Så många år av undertryckta känslor! Så många år av att bli nedtryckt av människor i min närhet. 

Så många år...

Jag har ingen aning om det är någon som orkar läsa min blogg... men det är ett bra sätt för mig att få ur mig tankar. Och på så viss kanske även känslor. 

Min älskade sambo Ti får tyvärr ta största smällen av att jag mår dåligt. 

Jag öser ur mig mina tankar på honom, ofta kollapsar jag i hans armar och gråter tårarna ur mig. Jag blir att må ytterst lite bättre av att ha fått ur mig tårarna, men Ti blir inte att må bra av mina negativa känslor. 

Jag hoppas kunna må bättre!

Ett litet ljus mitt i allt mörker är kameran jag beställde igår. 

Den är på väg! Och den levereras idag! Det ser jag fram emot. 

Det är så jobbigt att må så här!

Att nästan konstant ha en jobbig klump i magen tär så mycket! 

Försöker andas lugnt. 

Djupa andetag. 

Svårt...

Oerhört svårt när det känns som att lungorna bara krymper hela tiden. 

Idag tänker jag börja adventspynta. 

För jag har fått råd från vårdcentralen att enbart göra saker jag mår bra av. Och att adventspynta gör mig glad. 

Blandat deluxe

Vilken dag...

Den började redan igår kväll. Precis när jag lagt mig ner i sängen för att göra mina andningsövningar, så kraschar jag totalt. Pulsen blir skyhög och andningen går i taket, hyperventilering.

P A N I K Å N G E S T A T T A C K

Fy så läskigt det var!

Jag lyckades få kontroll på andningen. Lugnade ner mig. Djupa lugna andetag. När jag var tillräckligt lugn hämtade jag Ouzo och lade henne bredvid mig i sängen. Jag lade huvudet mot hennes lilla kropp och lyssnade på hennes spinnande kurrande ljud. Läkande!

Jag lyckades sova lugnt och skönt under natten.

När jag vaknade mådde jag inte bra. Pulsen rusade igen. Försökte lugna den med andetagen.

Jag började förbereda inför dagens arbete. Var försenad.

Ti kom hem efter nattens arbete, och jag kollapsar i hans famn.

Panikångestattack igen...

Hur ska jag kunna ta hand om barnen när jag inte ens orkar ta hand om mig själv?!

Jag lyckas återigen lugna ner andningen. Fortsätter förberedelserna.

Gör frukost. Äter frukost. Panik. Stress. Försenad. Ångest.

Inser.... Jag kommer inte klara av jobbet idag.

Ringer till jobbet och pratar med en kollega. Underbart bemötande!

"Ta hand om dig vännen! Fokusera på din andning. Ta det bara lugnt!"

Klumpen i magen är fortfarande kvar. Jag mår skit.

Min svärmor är hemma, så jag går över till henne.

Samtalar. Lyssnar. Pratar. Bara är. Världens bästa svärmor!

Hon pushar mig till att köpa systemkameran jag velat ha så länge.

Den är på väg! Tack vare födelsedagspengar från pappa, samt tillskott från svärmor. Jag får den kanske imorgon om jag har tur!

Kollegorna ringer strax efter lunch, för att höra om morgondagen.

Jag säger att jag mår bättre och kan komma imorgon.

Klumpen är tillbaka. Trycket för bröstet kommer starkt.

Jag pratar med svärmor. Vad ska jag göra?! 

"Kanske bra att vara hemma några dagar?"

Jag känner inte att jag kan ta det beslutet själv...

Så jag ringer till vårdcentralen. De ringer upp.

Jag får berätta hur jag mår, hur jag har mått.

"Du behöver vara ledig ett tag, koppla av och enbart fokusera på bra saker. Sjukskriv dig i en vecka. Om du fortfarande mår dåligt på måndag ringer du tillbaka så får du träffa läkare, och då tar vi beslut därefter. Men för nu. Var hemma denna veckan. Och gör enbart saker som du mår bra av."

Skönt att höra det från personer som vet. 

Som är utbildade. Som kan.

Jag ringer tillbaka till jobbet, och förklarar läget. Jag blir borta hela veckan.

Underbart bemötande igen!

"Ta hand om dig! Vila nu ordentligt. Och stort grattis på din födelsedag i förskott!"

Det är fortfarande jobbigt. Klumpen i mellangärdet och trycket för bröstet kommer och går lite hur som. Andas ibland stötvis. Kommer på mig själv med att dra in djupare andetag och andas ut långsamt.

Jag har absolut ingen som helst aning om hur lång tid det kommer att ta att bli bra igen... 

Jag kan bara hoppas att det blir lite bättre.

Fokusera på att göra saker jag mår bra av. 

Fokusera på att må bra.

Fokusera.

Födelsedagen närmar sig

Jag fyller år på torsdag.
                                                        Ti spelar alltid i spellokalen på torsdagar.

För mig var det självklart att Ti skulle spela på min födelsedag.
Varför skulle han åsidosätta sina närmaste vänner för min skull?!

På torsdag behöver jag även bilen på kvällen för jag och min svägerska Malin ska till frisören på kundkväll och ha skoj.

I helgen när jag pratar med Ti om att jag måste fråga Malin ifall vi kan ta hennes bil istället, så säger han att jag kan ta bilen.
Men jag säger att "hur kan jag göra det?! Du är ju i lokalen och spelar." Varpå Ti svarar att han kanske inte är i lokalen. Eftersom jag fyller 30 år så vill han vara hemma med mig.

Jag blir så rörd! Att Ti hellre vill vara med mig. När jag fyller år.

Mitt självförtroende har pendlat upp och ner. Jag kan inte påstå att jag någonsin haft någon stor självkänsla. Och stressen gör att den blir ännu sämre.

Så att få höra och uppleva att människor faktiskt vill umgås med mig gör så mycket för min självkänsla!

Jag hoppas (och tror) att den här födelsedagen kommer vara den bästa jag någonsin varit med om!
Samtidigt vill jag inte ha för höga förhoppningar då jag blivit så besviken så många gånger innan...

Men jag tror ändå att jag kommer ha det bra!

Hur länge har det pågått?

För tre veckor sedan fick jag veta att jag...

...lider av stress. Långvarig stress.

Första tanken var förnekelse. Nåt sånt kan inte drabba mig!

...eller?!...

Jag var hos rehabmottagningen i Vänersborg. Min sjukgymnast berättade hur tecknen på stress är:

• spänd i axlar och käke, i hela kroppen,
• andas korta ytliga andetag,
• ingen ork,
• oro,
• tappar minnet,
• minskad sexlust,
• trött,
• koncentrationssvårigheter,
• mm...

Hon hade en lista där hon ställde en fråga och bockade av om det stämde in på vad jag svarade. Hon bockade av väldigt mycket på den listan.

Hon förklarade det så bra... När man känner stress går kroppen in i försvarsställning. Man drar ihop axlarna och biter ihop, andas korta snabba andetag, och väntar. Ska man fly eller ska man fäkta?...

Jag har varit konstant stel i nacke och axlar sen tidigt i min ungdom. Jag har aldrig förstått varför. När jag gått till läkarna har de aldrig hittat något fel, utan gett mig övningar att göra, som inte hjälpt. 

Äntligen förstår jag vad felet är. Äntligen är det någon som tar mig på allvar! Äntligen är det någon som förstår!

Men frågan jag ställer mig nu är...

...hur länge har det här pågått?...

När började det?

Var det i skolan med all mobbning?

Var det hemma?

Var det oron och rädslan jag kände till och från?

Exakt när min stress började kan jag nog aldrig få svar på.

Men jag kan nog säga att det är en kombination av mängder med omständigheter som drabbat mig, som gjort att jag mår som jag gör.

Jag vill inte lägga skulden på någon!

Mitt i all denna oro och stress är jag oerhört tacksam för min underbara sambo! Ti hjälper mig med så mycket, och förstår så mycket! Lyssnar, förstår och samtalar med mig. Ger råd, pushar mig, och ger mig massivt med stöd! 💖

Något som dykt upp i mina tankar nu på sistone är min födelsedag.

Om fem dagar fyller jag 30 år.

Jag ser fram emot min födelsedag. För jag tror att jag äntligen ska bli ordentligt firad.

Tidigare födelsedagar har oftast resulterat i att jag legat och gråtit mig till sömns. För det har känts som att ingen bryr sig.

Men så har det inte varit. Inte helt. Min familj har brytt sig. Och mina närmsta vänner har brytt sig. De har inte varit så många, men de som funnits har visat sin glädje över att jag finns.

Och min älskade Ti sa något mycket klokt i veckan:

"Tänk inte på dem som inte kommer att fira dig, utan tänk på de som faktiskt kommer för att fira dig!"

 Och det är sant! Min älskade sambo är klok.

Idag kommer jag att bli firad av min pappa och hans särbo.

Pappa har åkt hela vägen från Dala-Järna ner till Mjölby och hämtat sin särbo, och åkt därifrån hit till mig! För att fira mig! Det är värt att tänka på. Att minnas!

Fler tankar kommer att dyka upp. 

Men just nu ska jag njuta av den här dagen.