En fruktansvärd känsla.
Jag har alltid haft problem med att yttra mina känslor inför andra. Om känslorna inte varit positiva vill säga. Men negativa känslor. Jättesvårt.
Men nu inser jag att jag talar öppet om min stress till alla jag känner.
Stress är en osynlig sjukdom. Det syns inte på kroppen att man lider av stress.
Jag har lidit av stress i massor med år, utan att själv vara medveten om det.
Så många år av undertryckta känslor! Så många år av att bli nedtryckt av människor i min närhet.
Så många år...
Jag har ingen aning om det är någon som orkar läsa min blogg... men det är ett bra sätt för mig att få ur mig tankar. Och på så viss kanske även känslor.
Min älskade sambo Ti får tyvärr ta största smällen av att jag mår dåligt.
Jag öser ur mig mina tankar på honom, ofta kollapsar jag i hans armar och gråter tårarna ur mig. Jag blir att må ytterst lite bättre av att ha fått ur mig tårarna, men Ti blir inte att må bra av mina negativa känslor.
Jag hoppas kunna må bättre!
Ett litet ljus mitt i allt mörker är kameran jag beställde igår.
Den är på väg! Och den levereras idag! Det ser jag fram emot.
Det är så jobbigt att må så här!
Att nästan konstant ha en jobbig klump i magen tär så mycket!
Försöker andas lugnt.
Djupa andetag.
Svårt...
Oerhört svårt när det känns som att lungorna bara krymper hela tiden.
Idag tänker jag börja adventspynta.
För jag har fått råd från vårdcentralen att enbart göra saker jag mår bra av. Och att adventspynta gör mig glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar