Träning som medicin

Tänka sig!

Aldrig har jag tänkt på träning som något positivt. 

Jag har aldrig tyckt om att gå på gym, usch har jag tänkt.

Att simma har varit skönt, men det är det där med att ta sig iväg...

I och med sjukskrivningen sa min sjukgymnast till mig att jag skulle börja träna vid rehabmottagningen. Åh nej tänkte jag. Men men, lika bra att börja..

Leta fram lämpliga träningskläder, införskaffa gympaskor att ha enbart inomhus, och fylla på vattenflaskan.

Tre dagar i veckan skulle jag träna, måndag, onsdag och fredag. 

Det jag skulle fokusera på var att få upp pulsen, genom att trampa på träningscykel, ro på roddmaskinen och jogga på crosstrainern. 

Jag märkte ganska snart att jag gillade att röra på mig. Det visade sig mest på tisdagarna och torsdagarna när jag mådde helt fruktansvärt dåligt, ingen motivation, ingen glädje, ingenting!

Så jag ringde till rehab och bad om att få träna fem dagar i veckan. Vilket jag fick! Vilket jag gör!

Den 15 januari började jag träna. Det är så skönt! Vissa dagar har jag ångest innan jag åker, för att jag inte vill och inte orkar. Men jag vet att det är bra för mig. Så jag åker dit, och börjar röra på mig, och det är så skönt! Blir uppfylld av energin från träningen. Njuter av träningsvärken i kroppen. Njuter av att jag klarar mer för varje gång jag är där. Utmanar mig själv. Hur länge orkar jag idag?! 

Jag har utökat vad jag gör på gymmet. Nu lyfter jag lite vikter också. Och gör benövningar, stretchar. Jag märker sån oerhört stor skillnad! När jag har tränat jämfört med när jag inte gjort det. Jag mår så mycket bättre av träningen. 

Utöver träningen då... 

Jag letar lägenhet. Ska på visning på tisdag, inne i Vänersborg. Jag hoppas att den blir min! Jag behöver flytta. Så fort det bara går!

Nästan allt är packat. Bara sånt jag använder dagligen eller ofta är kvar, i väntan på att även det bli nerpackat. Så jag kan flytta...nu, om det var så. Bara flytthjälpen som behövs! Nån som vill hjälpa?

Tidigare var helgerna jobbigast. Med så mycket frustration och outtalade meningar.

Nu ser jag fram emot helgerna. Möjlighet att komma undan och göra något annat än att stirra in i väggarna i stugan.

Jag har funnit tillbaka till glädjen igen. Att kunna skratta och vara glad igen är så befriande! Att få vara mig själv, helt och hållet! Den bra versionen av mig!

Jag hoppas så innerligt hett att lägenheten blir min! Att jag får flytta så snart det bara går!

Motstridiga tankar

Snacka om att allt är en enda röra... Det är i alla fall så det känns. I skrivande stund. 

Jag hade en helt underbar helg! ❤️

Tidigare har helgerna varit värst. Så mycket negativt. Trippat på tå av risk för att säga eller göra något som inte är bra. 

Men den här helgen var så härlig!

Oerhört trevligt sällskap. God mat. Vi såg på Melodifestivalen och gillade samma bidrag.

Pratade massor. Många timmar. Promenerade och njöt av varandras sällskap. 

Men sen har det skurit sig på andra plan... vänskapsrelationer som gått i kras. I alla fall så känns det. Välkomnas av tystnad. Utanförskap. Utfrysning. 

Så fruktansvärt jobbigt. Ville inte alls att det skulle bli så!.. 

Har tränat intensivt igår och idag. Känner att jag måste ta det lugnt nu. Börjat svida lite i halsen. Så

Imorgon blir det lugna rörelser. 

Jag hoppas innerligt att jag får tag i en lägenhet fortast möjligt!! Vill verkligen inte bo kvar här i stugan. 

Jag letar varje dag. Och hoppas att det ger utdelning snart! 

Jag tar en dag i taget och blickar lite längre framåt. 

Intensivt

Intensivt. Det är ett bra ord för att beskriva mitt liv just nu. I alla fall är det så det känns. 

Det är så mycket som händer. Som har hänt. Mycket på kort tid. 

Så vad händer i mitt liv just nu då?

Jag letar lägenhet. Jo, så är det. Relationen med Ti rasade samman, det fungerar inte längre. Jag bröt ihop totalt av det. Var så ledsen, helt förkrossad. Men nu har jag tagit mig samman och börjat leta ny bostad. 

Jag var på visning idag av en lägenhet. Jag hoppas att jag får den! Det är inne i Vänersborg jag letar. Jag får så oerhört bra hjälp från vårdcentral, rehab, kurator, och försäkringskassan nu. Vill inte bryta upp för att starta på nytt någon annanstans. Det kan bli betydligt sämre då... här har de lärt känna mig, och de vill alla samma sak. Att jag ska må bättre, bli frisk och komma tillbaka till arbetslivet. Det känns så bra att jag har deras stöd. För de vet att jag behöver ta det långsamt. En dag i taget. Och vila. 

Jag motionerar varje dag. Tränar på rehab. Först var det tre dagar i veckan (mån, ons och fre). Men jag bad om att få träna även tisdagar och torsdagar då jag mådde så dåligt de dagarna. Hade ingen motivation. Så det fick jag. Jag går upp tidigt. Äter frukost i lugn och ro. Vilar lite. Åker till rehab och gymmar. Motionscykel, löpband, crosstrainer, rodd. 

Svetten rinner mot slutet av träningspasset. Och då har jag uppnått målet för dagen. Jag måste få upp pulsen, få igång flåset, som min sjukgymnast sa. 

Vad händer mer?

Jag kommer inte gå tillbaka till förskolan. Inte inom en snar framtid i alla fall. Kanske aldrig mer. 

Det är för intensivt för att jag ska klara med det. Alla ljud, all rörelse. Jag mår inte bra av det. 

Så jag ska få hjälp av f-kassan och arbetsförmedlingen. För att hitta vad jag kan arbeta med. Pröva praktikplatser. Nån gång framöver. 

Men just nu letar jag lägenhet.